Söndag, vecka 35

Igår var mina förväntningar inte så höga inför min insats i Tjejmilen idag. Kände mig lite halvsliten på spinningen och hade lite krämpor här och där i kroppen igår kväll. Vaknade tidigt imorse för att göra mig i ordning. Kändes rätt tungt, man är ju inte sådär superpigg 6.15 sista semesterdagen, haha. Men när jag nu sitter med facit i hand så är jag sååå nöjd! Och jag ångrar inte en sekund!!

Tjejmilen:
enligt min egen Garmin:
Tid: 58:57
Distans: 10,02 km
Tempo: 5:53
Kcal: 709
Medelpuls: 178
Officiell tid: 59:12

Jag märker på mig själv att jag blir extremt uppstressad inför ett lopp innan jag befinner mig på plats. Det finns alltid tusen grejer att oroa sig för. Kommer vi hinna hämta nummerlappar? Hinna kissa? Hitta dit överhuvudtaget? osv osv. Det var först när jag stod på plats på Gärdet idag som lugnet inföll sig och jag kunde börja fokusera på loppet. Jag hade med mig världens bästa supporter som stöd, Björn!! Han fick också ta hand om min ryggsäck, skönt att ha ett bekymmer mindre att stressa upp sig inför

Vi letade upp bokstaven M och spanade efter Coyntha som skulle ha M som samlingsplats. Tillslut fick vi syn på henne! Så kul att träffas igen! En liten stund senare dök även Magda upp! Det var jättekul att träffa henne, vi har inte träffats sen BBC. Hon såg riktigt taggat ut inför dagens lopp, och hon gjorde också ett toppenresultat!

Björn önskade mig lycka till och sedan började jag värma upp lite genom att småjogga lite tillsammans med Coyntha och Magda. Sen skiljdes vi åt och man var nu helt på egen hand! Jag placerade mig i startgrupp 2 och starten gick 12.10. Det rörde sig segt i början. Men jag kunde så smått börja jogga så fort vi passerade startbågen och tidtagningen började! Jag fick syn på Maria och bytte några snabba ord med henne! Kul!

Första 5 km höll jag ett relativt lugnt tempo. Trodde att jag skulle ligga högre. Men jag lade mig i slutet på startgrupp 2 och här var det minsann inget -55 min tempo inte. Var ju lite orolig inför loppet att jag skulle bli helt nedsprungen, men det var ingen risk! Försökte ligga så långt ut till vänster som möjligt för att springa om och försöka ligga i mitt eget tempo. Allt som oftast innebar det ändå att jag fick springa ute i gräskanten för att komma om *suck* Vid 5 km markeringen tyckte jag att klockan visade drygt 30 min. Vilket inte alls var ett bra tempo för att komma under timmen som var mitt mål.

Benen kändes väldigt pigga och det märktes inte alls att jag hade tränat så mycket som jag gjort denna vecka. Så jag försökte pinna på lite i ett hårdare tempo nu. Hade hittills i loppet nu en medeltid på ca 6:15. Började sakta men säkert klättre upp mitt tempo så jag närmade mig 6:00 mer och mer. Om det var någonstans i loppet som det kändes motigt så var det strax innan 7 km. Där var det en liten dipp i orken, men jag orkade mig över kanten och fortsatte glatt!

Det var sådan fest att springa idag! Det fanns så mycket energi runt omkring att ta av så det kändes såå roligt! Ibland hängde jag på någon som sprang lite fortare, ibland sprang jag och ibland låg jag bara bakom. Kilometrarna tog jag psykiskt en i taget, de rullade på och försvann!

När jag passerade 8 km så började jag spurta ännu lite till. Men det kändes att det var lite tidigt. Fick sakta av lite grann och hämta kraft. Men jag såg hur mitt medeltempo började krypa under 6:00 och där hade jag hur mycket energi och sporre som helst att hämta!

Efter 9 km fanns det ju bara ett alternativ och det var att ge allt som fanns kvar! Var det under den här kilometern den största backen dök upp? Kommer inte ihåg riktigt, men försökte vara riktigt stark där och bemästrade backen, men hade ett högt flås och stumma ben ett antal meter efter den.

Jag försökte minnas var målet var någonstans för att få en bild i huvudet hur långt det var kvar (visste ju att jag var nära, jag hade ju Garmin, men man vet ju inte exakt hur sträckan blir). Väl på upploppet utmanade jag närmsta springande tjej med ett ”kom igen nu!!!” och vad vi sprang! Vilken härlig spurt! Trodde jag skulle bli omsprungen på målllinjen, men det kunde jag ju inte som utmanare acceptera så jag tryckte på ännu lite till

Och jag nådde mitt mål! Äntligen har jag besegrat timmen på milen!! JIPPI!!!

Självklart hade världens bästa supporter koll på mig även vid målgång! Finns till och med en bild där jag spurtkämpar mig in i mål (men den får ni se en annan gång). Väl i mål blev vi bjudna på banan och smoothie från Chiquita och ostkaka från Frödinge. Det smakade bra!!

Gick bort till M igen och spanade efter Coyntha, enligt Björn hade hon kommit i mål strax före mig. Vi gratulerade varandra! Sedan dök även Lotta upp!

Så kul att se ansikten som man känner igen! Jag såg även schlagerdrottningen från gårdagens spinning och en tjej som jag körde Ki-Box tillsammans med i onsdags. Otroligt i en folkmassa som består av dryga 25 000 människor!!

Etiketter 10 km, löparglädje, personbästa, Tjejmilen