Idag var det söndag, och söndagen den 13 september betyder i år att det var dags för det 37:e LasseMaja-loppet. När man läste på hemsidan om loppet så beskrev de loppet som en perfekt genomkörare inför Lidingöloppet. Härligt tänkte jag! Det är svårt att motivera sig själv och köra slut på sig själv på träningspass över 20 km. Jag tröttnar och ger upp får jag en känsla av!
Lasse Maja-loppet:
Distans: 23 km
Enligt Garmin: 21,87 km
Tid: 2:39:00
Officiell tid: 2:39:13
Tempo: 7:16
Medelpuls: 174
Kcal: 1492
Björn och jag sov över i Arboga natten till idag hos hans föräldrar. Loppets 23 km startade nämligen redan klockan 10.00! Vi vaknade upp och såg att det verkade bli en perfekt dag för lite löpning. Vädret var soligt och samtidigt friskt och svalt!
Väl framme vid efteranmälningarna så fick vi reda på att det endast var en till dam innan mig som anmält sig till damklassen, 23 km!!! Vid starten så såg jag att det tillkommit ytterligare en dam, så vi blev hela tre stycken deltagare i damklassen!! 
Det var lite svårt att fatta att man redan klockan 10.00 stod redo för ett lopp som skulle innebära hela 23 km! Men så fort startskottet ljöd genom luften var det bara att köra på! Jag märkte direkt att jag skulle få springa ensam större delen av loppet. De andra satte fart i ett mycket högre tempo än vad jag hade ork och lust att hålla!
Jag är som vanligt ganska dålig på att komma ihåg vid vilka distanser saker och ting sker. Och när jag tänker vilka tankar. Men jag tyckte det kändes riktigt bra i benen, inga alls känningar i smalbenen som jag ibland har de första 2-3 kilometrarna. Dock hade jag ju grym träningsvärk efter Skivstångspasset i fredags!! Men som vanligt försvinner ju det bara benen kommer igång!
Den första kilometern gick på asfalt för att leda oss ut i skogen. Ganska tidigt inne i skogen dök första backen upp. Det kanske är inbillning, men jag kan ändå känna att mina två (!) backintervallspass har gjort nytta. Jag tycker inte backarna var så där fruktansvärt jobbiga som det varit förut. Jag försökte hålla ett bekvämt tempo, och i stort sett hela första halvan av loppet höll jag mig på ett medeltempo på ca 6.45-6.55.
Första vätskekontrollen dök upp efter 6 km. Vi hade varit lite dåliga att ladda med vatten inför loppet insåg jag vid startfållan, så jag blev lite orolig att det skulle kännas långt till första kontrollen. Men det gick faktiskt riktigt bra. Försökte svepa två muggar vatten, fick inte i mig riktigt allt.
Vid 7-8 km kände jag mig fortfarande riktigt pigg och det kändes riktigt bra att springa. Försökte att inte tänka så mycket på att det var lååångt kvar till mål. Lät kilometerskyltarna ticka på och tog kilometer för kilometer, en i taget. Tror att andra vätskekontrollen dök upp någon gång innan 10 km. Strax efter den så delade sig spåret och de som skulle springa 12 km fick vika av till höger. Jag som skulle springa 23 km fick springa till vänster. Just då kändes det som det skulle vara rätt skönt om man bara skulle ha sprungit 12 km och vara i mål snart!
Hittills hade jag sprungit helt ensam utan löparsällskap och jag antog att jag också låg sist av alla som sprang 23 km. Men det störde mig inte alls. Jag sprang det här loppet för min egen skull och som träning inför Lidingö. När det väl kom lite publik så var det otroligt peppande! Det var jättebra stämning och så fort de såg mig så började de heja!!
När skylten för 12 km dök upp så visste jag att jag hade sprungit mer än hälften. Försökte tänka bara positivt och intala mig om att det är kortare kvar än jag sprungit! Men lite lite tänkte jag på att det var över en mil kvar till mål, det kändes tyngre 
Tredje vätskekontrollen var placerade någonstans efter 14 km. Där blev jag glatt överraskad! Där satt det en löpare och väntade på mig, nämligen Björn! Han hade tröttnat på att löpa på ensam och väntade in mig. Jag blev lite orolig först att han skulle ha brytit loppet, men så var inte fallet!! Efter att jag svept två muggar vätska även här så gav vi oss av, nu tillsammans!
Terrängen var verkligen terräng! Vissa ställen var det verkligen smalt att springa och tusen stenar och rötter som fötterna började tycka var svåra att lyfta sig över! Hade hjärtat i halsgropen flera gånger över att jag kände närheten till snubbel! När vi passerade 15 km så jublade jag lite halvironisk och berättade för Björn att nu har vi sprungit halvvägs på Lidingö
Plötsligt dunsade det till bakom mig. Jag blev jätterädd! Där låg Björn på marken, men han var lika snabbt uppe igen. Jag var så rädd att han skulle slagit i sig någonstans, hur skulle vi göra då, ensamma mitt ute i skogen liksom. Men han kände igenom sina kroppsdelar och vi konstaterade att fallet hade slutat lyckligt. Sån enorm tur han hade! Det var i en nerförsbacke, och mitt i backen stack det upp en stor rot som han snubblade på (det var ju iofs otur). Men just i den backen fanns det inga fler rötter eller stenar, så han landade relativt mjuk!
Med dryga 5 km kvar så dök fjärde och näst sista vätskekontrollen upp. Här fick vi också veta att vi skulle tänka på att springa lite försiktigt på den kommande etappen, för det var här de värsta partierna och backarna skulle vara. Vi tittade på varandra och log lite, vi som tyckte att det hade varit rätt jobbigt och backigt hittills.
Jag minns inte specifikt att det var superduperjobbigt i denna nästa etapp. Det jag minns är att det var väldigt berg och dalbaneaktigt. Efter branta nedförsbackar var det branta uppförsbackar. Kändes väldigt onödigt, hann jag tänka, att det var nedför först för att lika snabbt bli uppför
Och på denna etapp var det så min tur! Jag hörde smällen när min fot slog i en rot eller om det var en sten. Jag känner hur kroppen vill göra precis som den gjort tidigare i loppet och min löpfart ökar väsentligt, för att liksom springa ikapp snubblet, men jag hinner också tänka och känna, neeeeej denna gång går det inte!! Och pladask! Jag ramlar in i kanten på stigen, glider med händerna lite i mossan och landar på höften, samtidigt som jag lyckas rädda knät från att slå i, istället skrapar jag i strax nedanför knät, på utsidan, liksom ytan mellan vaden och smalbenet. Inga ytliga sår syns, tack mossan! Men det dunkar i benet på båda ställena där jag slog i. Björn är snabbt där och erbjuder mig en hjälpande hand. Just då visste jag faktiskt inte om jag skulle skratta eller gråta. Skratta åt situationen att här är vi två, mitt ute i skogen, ramlandes, en efter en. Gråta åt att jag var trött i alla muskler i kroppen och inte ville resa mig upp och att jag faktiskt ramlat, när jag är ute och springer!!?? Björn frågar hur det är och jag svarar att det gör ont, men att jag snart snart kan springa igen! Vi går en bit tillsammans och sedan tar jag några lätta trippande löpsteg. Det kändes rätt bra igen!
Även fast det var så kort sträcka kvar så fanns det ännu en vätskekontroll kvar att se fram emot. Jag tror den dök upp när vi hade ca 3 km kvar. Vi pratade en liten stund med en utav funktionärerna och han undrade om vi körde genrep inför Lidingö. Då berättade han om att Lidingö faktiskt är lättare att springa, bättre vägar, inte så mycket skogsstigar som det faktiskt var här i Arboga. Det kändes tryggt!
Det var en riktigt skön känsla att inse att det bara var 3 km kvar. Men jag gjorde inte det gamla klassiska misstaget att inbilla hjärnan att man snaaart är i mål, för då är det riktigt långt med 3 km! Det kanske också var för att jag hade hushållit bra med krafterna och trots att musklerna i benen värkte så fanns det ändå ork kvar!
Om det var en skön känsla med 3 km kvar, så var det en fantastisk känsla när man sprang in på upploppet och underlaget var gammalt hederligt gräs! Vi fick ett härligt mottagande av den lilla publiken i mål och det var skönt att få stanna benen och stretcha lite nu!
Det var ett riktigt roligt lopp! Och det är nog otroligt bra träning för alla muskler i både ben och fötter! Man behöver hela tiden vara på helspänn var man sätter fötterna! Riktigt synd bara att loppet har krympit i storlek den senaste tiden. Det är ju ett perfekt lopp för alla som ska köra Lidingö! Nästa år hoppas jag att många fler får upp ögonen för detta lopp igen! För några år sen hade de hela 1000 deltagare, i år var vi bara 300 st!
Ett stort tack vill jag skicka till Björns föräldrar som var med och skjutsade till start (och hem efter mål) och supportade på flera ställen längs loppet! Så kul att ha några man känner igen vid vätskekontrollerna! TAAACK! 
Och tack till Björn som alltid ställer upp och följer med på mina knasiga upptåg, trots att han inte alls var sugen på att springa i morse, härligt kämpat vännen!!!
Dock är det lite konstigt att det skiljer en hel kilometer på min sprungna sträcka och på vad loppet egentligen ska vara. Fast det var riktigt skönt att slippa springa en kilometer till
PS. Jag har varit extremt trött idag, ska bli superskönt att sova snart! Benen värker när jag försöker röra mig. Jag är också lite orolig för området nedanför knät som jag slog i. Jag kylde det efter loppet och inatt ska jag ligga med värmedyna. Jag hoppas verkligen inte detta sätter några käppar i hjulen för mig inför Lidingö!!!
TILLÄGG: Extremt långt inlägg, någon som orkar läsa hela eller?? Jag inser också att det inte är så jättesnyggt skrivet med massa upprepningar av samma ord meningarna bredvid varandra. Men jag är sååå trött, orkar inte redigera mera.
Svettas som vanligt som en tok, jag är inte alls van vid att det rinner i ansiktet!! Det jag funderar på är vad det beror på? För en månad sen svettades jag INTE så här mycket. Jag vill gärna tro att man svettas mer när man är vältränad 